jag vägrar att inse att du sviker mig alltid.
jag har gett dig allt och nu har jag ingenting kvar.
allt du gjort mot mig, alla gånger du gjort så hära, ändå har jag alltid gått tillbaka till dig.
jag har kämpat så himla länge, jag kan lika gärna fortsätta men jag är trött på det här.
under två år har allting förändrats men du har alltid varit kvar.
jag har kampats med gupp, jag minns varje ord vi sagt.
trots att det varit svårt så gav kärleken mig alltid tröst.
hjärtan som slår, vi står där vi står.
minns första gången du log, känndes som jag ramlade pladask på marken och ba dog.
jag har blivit hjälplöst förälskad, obeskrivligt tagen, som att ligga ner på marken och bli slagen.
sen dag ett är jag förtrollad, bunden.
inte kunnat tänka logiskt eller sunt och varje gång du inte är där känns det tungt.
det spelade ingen roll vad jag sa, du hadde inte fattat än, kärleken som fanns att bara hämta hem.
mina förhoppningar väcktes för att bli flera sendan raseras.
jag gav aldrig upp dig när du försvann, långa dagar blir till nätter, sen till år.
det har gått så lång tid så jag är rädd att jag inte klara mig utan dig längre.
du har tagit upp hela mitt liv, all min tid, tanken på att aldrig se dig mer äter upp mig.